3 juni 2010
Jag är ledig idag; kompledig. Och det är en helt underbar sommardag. De blålila syrenerna utanför mitt öppna fönster blommar ljuvligt. En sädesärla kvittrar från ladugårdtaket och katten slumrar i skuggan på gården.
Jag sitter just i soffan. Dricker kaffe, tvättar, röjer och har börjat att packa och gå igenom lådor och skåp. Vi skall ju flytta till det hus vi köpte precis när jag insjuknade. Datum är satt preliminärt till den 10 juli; nästan exakt 4 år efter att jag fick min nya benmärg den 12 juli 2006.
Jag har läst om en liten Lova, som nu är en ängel i himlen, och om Moa som fortsatt kämpar. Om Sabina och Jojis...
Jag tänker på Sofie, på Ulrikas syster...
Jag tänker på det som oftast även om mitt liv idag ser ut och är som vem som helsts. Jag är frisk från min sjukdom.
Jag överlevde. Jag gjorde faktiskt det. Vi kämpade, grät, skrattade och balanserade på kanten till en svart avgrund, hand i hand med en blytung ångest... Och jag fick leva. Jag lever, jag överlevde!
När jag inser det och innbörden verkligen rycker tag i mig och skakar om mig med vänlig bestämdhet slås jag av en sådan enormt översvallande ödmjukhet; en sådan obeskrivligt hissnande ren och skir glädje! TACK!
