Julkänslor och minnen
Jag har börjat få julkänslor. Kanske på grund av att vi snart ska åka och bada och när vi kommer hem så är det nästan advent. Jag tycker om julen och alla ljus. Varje år vid denna tid smyger dock också andra minnen sig lite tydligare än vanligt inpå mig. Jag var så enormt illa däran julen 2005. Känslorna vi bar på från november till mars under de månader jag låg skyddsisolerad på sjukhus är tunga, minst sagt. Så ledsna, så förtvivlade!
Jag har ett minne som etsat sig fast inom mig. Det var ganska tidigt under min isoleringstid, och kanske är det därför minnet sitter så hårt. Det var på morgonen den 13 december. Jag hörde avlägset ett luciatåg i korridoren utanför mina båda dörrar och luftslussen. Jag minns det så tydligt. Till mig kom de givetvis inte. Jag var dödssjuk, hade inget imunförsvar och kämpade mot en livshotande aspergillusinfektion. Den känslan som slog mig då, känslan av att vara avskuren från samhället, från livet som så nära pågick inpå mig utan att jag kunde och fick delta, den känslan kommer jag aldrig att glömma. Aldrig.
Idag uppskattar jag de där minnena. De är såväl oerhört avlägsna som knivskarpt tydliga. De gör mig dock också ledsen, så ledsen över att vi var tvungna att kämpa så länge och hur det slet i vår relation och i mig som person. Men! De gör mig varse att jag ska leva nu, att se det lilla, uppskatta och ta vara på guldet!
Jag har ett minne som etsat sig fast inom mig. Det var ganska tidigt under min isoleringstid, och kanske är det därför minnet sitter så hårt. Det var på morgonen den 13 december. Jag hörde avlägset ett luciatåg i korridoren utanför mina båda dörrar och luftslussen. Jag minns det så tydligt. Till mig kom de givetvis inte. Jag var dödssjuk, hade inget imunförsvar och kämpade mot en livshotande aspergillusinfektion. Den känslan som slog mig då, känslan av att vara avskuren från samhället, från livet som så nära pågick inpå mig utan att jag kunde och fick delta, den känslan kommer jag aldrig att glömma. Aldrig.
Idag uppskattar jag de där minnena. De är såväl oerhört avlägsna som knivskarpt tydliga. De gör mig dock också ledsen, så ledsen över att vi var tvungna att kämpa så länge och hur det slet i vår relation och i mig som person. Men! De gör mig varse att jag ska leva nu, att se det lilla, uppskatta och ta vara på guldet!
