Att överleva - min fortsatta resa.
Jag har funderat mycket över de orden. När jag själv började lita på min kropp igen - när immunförsvaret fungerade och värdena var stabila och bra - då kom funderingarna; bearbetningen av den enorma stress och dödsångest som stundom gått hand i hand under min resa; sorgen över flera förlorade år fyllda av kamp och tårar, sorgen över att inte kunna bli mamma på naturligt sätt, sorgen över alla tuffa minnen, sorgen över att våra liv stått still, sorgen över att vårt underbara stora husprojekt inte längre var mitt. Vår relation var kantstött. Vi var trötta och hade "arbetat" oss igenom krisen. Min make var den starke - och jag den svage. Vi var inte längre jämlika. Han hade skött om mig; kört mig i rullstol, hjälpt mig på med kläderna ja t.om torkat mina spyor:( Vi var inte längre ett par som gav och tog. Han gav- och jag var beroende av att ta för att överleva.
Det var tufft för oss att klara av och komma vidare. Obeskrivligt tufft, och jag är stort tacksam att vi till slut har nått fram till varandra och står jämsides brevid varandra igen.
Hur lycklig och tacksam jag dock är över att jag överlevde, så kommer jag kanske alltid att bära sorg djupt inom mig. Även om smärtsamma minnen falnar, så kommer - idag dock mycket, mycket sällan - minnena av de vita väggarna, de långa vakna nätterna, ensamheten, tårarna och ovisshetens ångest; den faktiska vetskapen av att vara hotad till livet, att göra sig påminda stundom. Samtidigt är det de minnena som idag ger mig extra kraft när något käns tungt. Jag relaterar och minns - och det lyfter mig. Vissa dagar bär jag det lilla träkors om halsen som jag fick i ett brev från min donator. Tro det eller ej, men det ger mig lugn:)
Att vara kvinna?
Våren 2006 gick jag i ett för tidigt klimakterium endast 32 år gammal - ett direkt resultat av behandlingen med cellgifter och strålning.
Jag var förberedd på att det skulle kunna bli så. Jag visste att det skulle kunna vara priset som jag fick betala för att kunna bli frisk en dag, och innan min behandling inleddes hade vi i all hast genomgått en äggstimulering, och i tryggt förvar finns x antal embryon nedfrysta och väntar på oss. Men jag var inte klar med mina egna funderingar kring vad det skulle innebära. Skulle jag fortfarande vara en kvinna? Vad innebär det att vara en kvinna? Skulle jag bli ett slags det?
Det hela började med att jag fick svårt att sova om nätterna, och var klarvaken. Sedan kom vallningarna, och då var det ett enkelt pussel att lägga. (Några lingonveckor hade jag inte haft sedan några månader in i sjukdomen.) Jag minns att jag satt på jobbet, och kände hur allt vällde över mig ibland, och tänkte tyst för mig själv: herregud, ni kan väl inte se vad som sker.
Hur hanterar man det? Hur mycket kan man acceptera och vara villig att "betala" för att bli frisk? -Mycket!
I början var det lite tufft, det måste jag erkänna. Men ärligt talat så tänker jag inte alls på det idag! Jag är istället härligt jämn och harmonisk i mitt humör, inga häftiga humörsvängningar - inga dagar som man bara vill spy på. Men viktigast av allt är att jag är helt på det klara med att jag fortsatt är en kvinna. Jag har kvar all min kvinnlighet, och min kropp kan fortfarande "bära och nära" ett barn, men jag behöver hjälp för att kunna bli gravid.
