Min älskade make...

...släpade sig till sjukhuset varenda kväll efter arbetet under de perioder som jag låg inlagd. Varenda kväll körde han de 9 extra milen fram och tillbaka för att vara hos mig några timmar, för att ge mig sällskap och stöd och för att han ville träffa mig, för att han ville vara delaktig och veta vad som hänt under dagen. Hur skall jag någonsin kunna tacka honom för den insatsen? Hur skall han någonsin kunna förstå hur mycket det betydde för mig?

Tänk vad trött han var många gånger, och blekare och magrare och magrar blev han. Sjuksköterskorna började faktiskt oroa sig för min älskade make. De började förse honom med mat eller mackor när han kom. Han satt i besöksstolen och löste sudoki. Vi pratade inte alltid så mycket. Han var trött, och jag var trött och svag. Inte fanns det heller så mycket att ventilera. Jag kunde bara berätta om att sjukgymnasten varit där, att ronden kommit på förmiddagen, att jag kanske ätit havregrynsgröt och att dagen egentligen sett ut precis som dagen innan, och som dagen dessförinnan...

Han var precis lika drabbad av min sjukdom som jag, men på ett lite annat sätt. Men minst lika drabbad! Det är viktigt att tänka på det. De närstående befinner sig i en minst lika traumatisk situation som den sjuke själv!

Tack, min älskade make!

juli - oktober 2005

Svår aplastisk anemi: diagnosen fastställdes i augusti 2005 efter två benmärgsprov tagna med en månads mellanrum. Idag undrar jag ibland varifrån jag fick den oerhörda styrka som ledde mig igenom min långa sjukdomstid; en nästan övermänsklig styrka och en oerhörd förmåga att stålsätta mig och hantera den tunga situation som vi befann oss i. Svaret tror jag är enkelt! Jag hade inget val. Jag hade inte haft en chans att överleva om jag hade gett efter. Jag ville kämpa! Jag ville överleva! Och då kämpade vi, hur fruktansvärt tungt det än var stundom! 

Inledningsvis talade man om att behandlingsmetod nr. 1 för mig var en benmärgstransplantation - om min syster passade som donator. En syskondonator anses alltid vara att föredra, och det är ungefär 1/4 dels chans att ett syskon har samma så kallade HLA-typ.  Jag har ibland funderat på hur det egentligen kändes för min syster när hon fick veta att hon inte passade; att hon inte kunde hjälpa mig. Det måste ha känts mycket tungt! Själv fick jag reda på det som en bisats i en mening - ganska burdust faktiskt, med tanke på att hur viktig en syskondonator hade sagt vara. Det var en stor besvikelse, och en stor förhoppning som bara grusades. Nu skulle man istället välja andrahandsalternativet: en ATG-behandling. Men det skulle komma att dröja ända till sent oktober innan en ATG-behandling faktiskt var genomförbar. 

Mina vita neutrofila blodkroppar var noll (augusti 2005)  Det existerade inga. Det innebar att jag inte hade något som helst skalskydd. Alla bakterier hade fri väg rakt in i mitt blodomlopp om jag t.ex. skar mig, och väl inne i kroppen fanns det inget immunförsvar som kunde oskadliggöra dem. Jag tvingades vara vaksam på minsta temperaturstegring av kroppstemperaturen. I början låg gränsen på 38 grader, men snart sänktes den till 37,5. Vid högre temp. var jag tvungen att höra av mig till sjukhuset - och det innebar sjukhusvistelse och intravenös antibiotika! Folksamlingar skulle jag undvika. -Handla livsmedel på kvällarna. -Undvik givetvis infekterade människor. Barn är "giftigast". -Skala äpplen och annan frukt. -Ät inte knäckebröd eller andra kantiga livsmedel. -Mögelostar är förbjudet; likaså råa livsmedel. Tillaga och upphetta allt väl! -undvik sallad och färska grönsaker etc. etc. Restriktionerna var många! Så även de vad gäller min personliga hygien. Samtidigt fick jag höra från sjukhuset att jag ändå skulle försöka fortsätta att leva så normalt som möjligt. Men, hur skulle det egentligen gå till? Jag sov med febertermometern på nattduksbordet. Jag fick inte borsta tänderna tidvis, eftersom det kunde ge mig sår. Jag fick inte vara på jobbet. Jag skulle vara försiktig eftersom risken för blödningar var stor, då jag hade få trombocyter - blodplättar - som hjälper blodet att levra sig vid en ev. sårskada. Jag åt blodförtjockande preparat för att inte förblöda av mina egna lingonveckor. Mina emellanåt låga blodvärden gjorde mig trött. Hur f:n skulle jag kunna leva normalt? Hur tror de att man när man helt plötsligt försätts i en chockartad situation skall kunna leva någorlunda normalt! Dagarna fylldes istället med sjukhusbesök, blodtransfusioner, trombocyttransfusioner, provtagningar, CT-röntgenundersökningar, förhållningsregler och resor - fram och tillbaka till sjukhuset flera dagar i veckan. 

Det dröjde ända till oktober/ november innan mitt tillstånd stabiliserats såpass att en ATG-behandling var aktuell. Jag låg från och till inlagd på sjukhuset. Jag fick bara feber - och hamnade på sjukhuset. Jag fick en inflammation i en hårsäck - och hamnade på sjukhuset. Jag fick problem med en visdomstand, och hamnade på sjukhuset. Efter en veckas sjukhusvistelse såg man sig tvungen att operera bort visdomstanden även om det skulle innebära en risk - men det skulle vara direkt livshotande att ha den kvar! Det blev en kamp för min kropp att klara av att hantera infektionen som följde på borttagandet av visdomtanden. Jag såg ut som en hamster i flera månader efteråt, och tidvis låg jag på sjukhus med intravenös antibiotika och sov. I över en månads tid sov jag i genomsnitt 17 timmar per dygn, och man visste inte riktigt vad som hände i min kropp. Till slut övervägde man att placera mig i en tryckkammare eftersom man var rädd för att käkbenet angripits, men jag kom att återhämta mig, och sent oktober stod jag så äntligen inför en ATG-behandling. 


Mitt insjuknande våren 2005

Jag insjuknade i svår aplastisk anemi under våren 2005. Jag minns inte direkt när tröttheten egentligen kom, för det hela smög sig sakta på mig, men jag tror att de första tecknen kom redan i januari/ februari 2005 - kanske ännu tidigare. Jag var trött, och hängig. Min svärmor påpekade vid flertalet tillfällen att jag var blek, och att jag kanske behövde järntillskott? Jag gick till apoteket för att köpa järntabletter för visst var jag lite hängig, men apotektbiträdet tittade på mig och sade att man i normala fall inte behöver järntillskott, så det blev faktiskt inga tabletter - och lite trötthet dör man ju inte av. Jag fick väl ta det lite extra lugnt i några veckor. Tröttheten gav dock inte riktigt med sig. På kvällarna somnade jag tidigt framför tv:n - ibland redan vid åtta, och min make vande sig vid att sitta ensam vaken, medan jag sov med huvudet i hans knä.

Sedan kom blåmärkena - kanske i mars, april. Ilsket mörkt blålila var de. Men jag reagerade faktiskt inte fullt ut. Jag slog ofta i knäna på underredet till mitt arbetsbord på arbetet, och eftersom jag är relativt kort låg knäna alltid emot bilens inredning då jag körde. Jag var nämligen tvungen att dra fram förarstolen till första läget för att kunna frikoppla. Och blåmärkena var kanske inte fler än 2-3 stycken - inte alarmerande många. Men deras utseende var inte som ett blåmärkes vanliga utseende! Det reagerade jag över - och visst började jag ana att något kanske inte riktigt var som det skulle, men inte kunde jag ana vidden av vad som höll på att hända. Inte tror man att man håller på att utveckla en mycket ovanlig blodsjukdom. Hur stor är sannolikheten för det? Nu kontaktade jag vårdcentralen.

När jag tänker tillbaka, så blödde jag även litet från tandköttet emellanåt, men det var inte ofta eller mycket. Det hände någon gång då och då. Däremot var mina s.k. lingonveckor alldeles för rikliga och utdragna under senare delen av våren - något som var ett relativt tydligt tecken på låg trombocytkoncentration.

Veckorna före semestern 2005 började jag dock att inse att jag behövde ta tag i min trötthet, och jag tog kontakt med vårdcentralen där jag bor vid två tillfällen - men (!) blev avfärdad med ord om vårtrötthet! (?)  - Under den sista veckan innan sjukdomen uppdagades var jag ibland obeskrivligt trött. I efterhand har jag förstått att under dessa två sista veckor föll mina blodvärden mycket snabbt, och från att ha varit lite trött och hängig rasade jag. Jag hade vid något tillfälle svårt att hålla jämna steg med mina arbetskamrater på luncherna, och samma dag som jag fick min blödning på ögat släpade jag mig mellan utställda stolar på gårdsplanen. Men jag var ju bara vårtrött. (!) HA! Hur orlimligt det var säger sig själv, men jag hann inte återkomma till vårdcentralen innan katastrofen var ett faktum. Hade de bara engagerat sig något litet så hade det inte gått riktigt så långt. Tyvärr, har jag dock på efterhand förstått, att det som hände mig är ganska vanligt förekommande. Själv finns det inte i ens tankevärld att man insjuknat i en mycket svår sjukdom, och mycket ofta leder inte de första kontakterna med den lokala vårdcentralen till att någon som helst utredning görs. Själv försökte jag ligga på, och försökte kräva att de skulle låta mig komma in för att ta ett blodprov - men jag fick då i juni till svar att jag skulle återkomma v. 32! Jo, det är sant.

Knappt två veckor efter mitt sista försök med vårdcentralen försvann synen på mitt högra öga, och när jag lyfte blicken mot himlen och soljuset färgades mitt svarta synfält alldeles mörkt rött. Jag hade fått en blödning på höger öga - mitt i gula fläcken. Några timmar och otaliga provrör senare uppdagas sanningen. Jag har den mycket ovanliga blodsjukdomen svår aplastisk anemi. 



Jag fyller snart två år!!

Nu stundar snart min tvåårsdag!

Om några veckor har det nu gått två år sedan jag transplanterades! Jag har numera två födelsedagar: den dag som jag föddes, och den dag då en okänd benmärgsgivare räddade mitt liv! 

I förrgår satte jag mig ner och skrev mitt andra brev till henne. I det första, skickat för ett år sedan, försökte jag uttrycka en tacksamhet som inte går att beskriva i ord. I detta brev kommer jag att avslöja min identitet.

Det är starka och stort, stort tacksamma känslor som jag har för denna okända person. Ett år efter min transplantation fick jag ett brev ifrån henne, ett brev skrivet samma dag som hon donerade sin benmärg till mig. Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv reagerat så känslomässigt översvallande som när jag mottog det brevet. Mina tårar bara rann utmed mina kinder.

I det brevet uttryckte hon en önskan; en önskan om att någon dag få träffa mig.   

Nu är det dags! Nu är jag redo! Jag skall förhoppningsvis äntligen få veta, och förhoppningsvis äntligen få träffa den person som gav mig livet åter!  

Jag hade inte levt idag, om inte hon hade funnits och velat hjälpa! Jag hoppas att hon fortfarande vill träffa mig!


Anna Wikström, 36 år stamcellsdonator

Anna Wikström har ocskå hon hjälpt en annan människa till ett fortsatt liv. På Tobiasregisrets hemsida berättar hon mer ingående hur det gick till när hon blev kontaktad av tobiasregistret, och fick frågan om hon ville hjälpa en annan människa.
Läs hennes berättelse på:

Anna Wikström, 36 år, stamcellsgivare - en givare berättar

Monica Holst, 41 år, benmärgsdonator

Monica Holst, 41 hade stått som frivillig donator i det svenska Tobiasregistret i sju år, när hon fick förfrågan om att hjälpa lilla Ivie till ett fortsatt liv. Läs hennes berättelse publicerad i Aftonbladet 2008-03-01.

Tobiasregistret söker nya givare!

Du kan hjälpa någon till ett fortsatt liv!

I Sverige finns ett s.k. Tobiasregister - ett benmärgsregister baserat på möjliga och frivilligt registrerade donatorer - människor som av medmänsklighet känner sig beredda att göra en livsavgörande insats för någon annan.Tobiasregistret grundades 1992, och tack vare tobiasregistret har ca 500 transplantationer kunnat genomföras runt om i världen.

Initiativet till tobiasregistret togs av föräldrarna till en nyss avliden 17-årig ung man vid namn Tobias. Tobias avled den 30 december 1991 i Stockholm i aplastisk anemi. Han hade tvingats leva med sin sjukdom sedan han var 13 år, men trots ett intensivt sökande efter en givare med passande benmärg över hela världen, kunde någon sådan inte påträffas. Tobias liv gick inte att rädda utan en passande donator!

En stamcells- eller benmärgstransplantation utförs främst på patienter med olika former av leukemi, svår aplastisk anemi, myelom eller lymfom. Den utgör i många fall enda möjligheten till fortsatt liv. För att en person ska kunna ta emot benmärg från en annan person måste vävnadstypen (HLA-typen) stämma överens - proteinstrukturen på cellernas yta - annars finns risk för avstötning eller att den egna kroppens celler angrips av donatorns celler, och då kan patienten bli svårt akut eller kroniskt sjuk och avlida. Idag finner endast 30 procent av alla som behöver en benmärgs- eller stamcellstransplantation, en givare i sin egen familj - oftast ett syskon. För alla andra måste man försöka finna en obesläktad givare, en givare med samma vävnadstyp/HLA-typ, som patienten. Totalt finns över 12 miljoner personer registrerade och vävnadstypade/HLA-typade i hela världen, men totalt finns det också uppskattningsvis hela 12 miljoner olika vävnadstyper. Några är vanligare medan andra är mer eller mindre sällsynta. Cirka 20 procent av oss tros ha ovanliga vävnadstyper och kan ha svårt att hitta lämpliga givare; att t.ex. ha föräldrar från olika världsdelar kan skapa en HLA-kombination som kan vara mycket svår att matcha.Vissa HLA-typer kan också vara vanliga i ett land och ovanliga i ett annat, och det är oftast lättare att finna en givare i det egna landet. Men endast vid 16 av de 98 benmärgstransplantationer som genomfördes i Sverige 2006, användes celler från en svensk benmärgsdonator!

Genom att öka antalet givare i Tobiasregistret ökar man chansen att hitta lämpliga givare till fler patienter, och nu söker tobiasregistret nya givare - helst personer mellan 18-30! Ta chansen att få möjligheten att hjälpa någon annan till ett fortsatt liv!





RSS 2.0