Dagkirurgen kl. 09:15
Idag den 18:e maj har jag och herr venport gått skilda vägar - men jag har med mig honom hem i en burk:) Hehe.
Kl. 09:15 infann jag mig idag på Uddevalla sjukhus på dagkirurgen. Jag var så där lagom nöjd med situationen. Jag kände klart motstånd, men samtidigt så ville jag bli av med venporten. Det var dock en smått fnittrig Susanne som bytte om till sjukhusets vita halvlånga rock som totalt saknar passform - givetvis högerknäppt - fixade det obligatoriska toabesöket, drog en typ duschmössa över huvudet och hoppade i ett par blå plasttossor för att sedan äntra upp i en säng.
Hur lustig känner man sig inte påpaltad med filtar och oformliga benbekädnader, och hur skumt känns det inte att köras runt liggande i en säng genom hissar och korridorer från dagkirurgen till operation. Det väckte en del minnen som falnat. Tydligaste flashbacks gav lukten av desinfekteringsmedel, men med stort lugn kände jag att jag numera tagit mig förbi och gått vidare från det som varit, och kunde istället iaktta med nyfikenhet.
In på förberedelse. Nål i armen, dropp, desinfisering, värsta korsförhöret ang. metallföremål, om jag ätit, druckit - och så vänta, vänta, vänta...
När jag vä pratat med läkaren och körts in i operationssalen och de skall börja fästa elektroder, poxmätare och allt vad det är, så är jag bara tvungen att be om att få gå på toa. Hehe. Av med allt, ny rock över axlarna och ut i korridoren jag och en lika fnissig sjuksköterska. Snälla dem. Vätskedropp och väntan... Sedan går det dock snabbt och smidigt. Bedövningen svider som alltid, och de gröna skynkena är ju så där trevliga men kirurgen och sjuksköterskorna är bra, och porten är ute på knappt en halvtimma. Hej, och tack. Behåll tryckförbandet i ett par dagar, sätt strips och om det får sitta med byten i några månader blir ärret snyggare:) Styngnen försvinner av sig själva. Me like:)
Åter korridor- och hissåkning till uppvak på dagkirurgen. Sandpåse på förbandet i en timme för att förhindra blodansamling i det hålrum där porten suttit, men sedan får jag åka hem. Så två ostmackor och en kopp kaffe senare får jag lämna dagkirurgen. Jag måste säga att det gick hur smidigt som helst, och vilket gott jobb de gör. Nöjd:)
Så vid ettiden vandrade jag ut från huvudentrén med min kompis i en burk, mötte solen och ett regn av ljusrosa blomblad från de japanska körsbärsträden, och var bara så himla nöjd:) Tänk att jag lever, är frisk och mår så bra! Jag är så enormt tacksam, stark, glad, tillfreds och full av tillförsikt.
Kl. 09:15 infann jag mig idag på Uddevalla sjukhus på dagkirurgen. Jag var så där lagom nöjd med situationen. Jag kände klart motstånd, men samtidigt så ville jag bli av med venporten. Det var dock en smått fnittrig Susanne som bytte om till sjukhusets vita halvlånga rock som totalt saknar passform - givetvis högerknäppt - fixade det obligatoriska toabesöket, drog en typ duschmössa över huvudet och hoppade i ett par blå plasttossor för att sedan äntra upp i en säng.
Hur lustig känner man sig inte påpaltad med filtar och oformliga benbekädnader, och hur skumt känns det inte att köras runt liggande i en säng genom hissar och korridorer från dagkirurgen till operation. Det väckte en del minnen som falnat. Tydligaste flashbacks gav lukten av desinfekteringsmedel, men med stort lugn kände jag att jag numera tagit mig förbi och gått vidare från det som varit, och kunde istället iaktta med nyfikenhet.
In på förberedelse. Nål i armen, dropp, desinfisering, värsta korsförhöret ang. metallföremål, om jag ätit, druckit - och så vänta, vänta, vänta...
När jag vä pratat med läkaren och körts in i operationssalen och de skall börja fästa elektroder, poxmätare och allt vad det är, så är jag bara tvungen att be om att få gå på toa. Hehe. Av med allt, ny rock över axlarna och ut i korridoren jag och en lika fnissig sjuksköterska. Snälla dem. Vätskedropp och väntan... Sedan går det dock snabbt och smidigt. Bedövningen svider som alltid, och de gröna skynkena är ju så där trevliga men kirurgen och sjuksköterskorna är bra, och porten är ute på knappt en halvtimma. Hej, och tack. Behåll tryckförbandet i ett par dagar, sätt strips och om det får sitta med byten i några månader blir ärret snyggare:) Styngnen försvinner av sig själva. Me like:)
Åter korridor- och hissåkning till uppvak på dagkirurgen. Sandpåse på förbandet i en timme för att förhindra blodansamling i det hålrum där porten suttit, men sedan får jag åka hem. Så två ostmackor och en kopp kaffe senare får jag lämna dagkirurgen. Jag måste säga att det gick hur smidigt som helst, och vilket gott jobb de gör. Nöjd:)
Så vid ettiden vandrade jag ut från huvudentrén med min kompis i en burk, mötte solen och ett regn av ljusrosa blomblad från de japanska körsbärsträden, och var bara så himla nöjd:) Tänk att jag lever, är frisk och mår så bra! Jag är så enormt tacksam, stark, glad, tillfreds och full av tillförsikt.
Kallelse till dagkirurgen (!)
Det är nog inte prioriterat, sa min PAL. (PAL = patientansvarig läkare) Ok, tyckte jag, då kan jag vänja mig vid tanken i lugn och ro:) Knappt en månad senare kommer det en kallelse till dagkirurgen för operation för uttagande av venport. Hmmmm, inte prioriterad...
Min port är inte använd för sitt ändamål på nästan, om inte över, tre år. Vi har bara spolat den med jämna mellanrum enligt rekommendation - kanske inte alls enligt rekommendation iofs... Så visst, den är överflödig. Att ta bort den är givetvis att ta bort det sista som fysiskt minner om vad som varit, och jag både vill och inte vill. Att ha venporten underlättade alla behandlingar enormt, och sparade på mina ådror vid alla behandlingar och transfusioner. Den är, skratta inte nu, min kompis:) Hehe.
Men som Jan-Erik sa: Vi rekommenderar att du tar ut den Susanne. Så, så kommer att ske - tror jag. Den 18:e maj 2010; 4,5 år efter att den opererades in.
Visst borde jag vara värd största glassen när den är borta, eller hur?
Min port är inte använd för sitt ändamål på nästan, om inte över, tre år. Vi har bara spolat den med jämna mellanrum enligt rekommendation - kanske inte alls enligt rekommendation iofs... Så visst, den är överflödig. Att ta bort den är givetvis att ta bort det sista som fysiskt minner om vad som varit, och jag både vill och inte vill. Att ha venporten underlättade alla behandlingar enormt, och sparade på mina ådror vid alla behandlingar och transfusioner. Den är, skratta inte nu, min kompis:) Hehe.
Men som Jan-Erik sa: Vi rekommenderar att du tar ut den Susanne. Så, så kommer att ske - tror jag. Den 18:e maj 2010; 4,5 år efter att den opererades in.
Visst borde jag vara värd största glassen när den är borta, eller hur?
