Att vara kvinna?
Våren 2006 gick jag i ett för tidigt klimakterium endast 32 år gammal - ett direkt resultat av behandlingen med cellgifter och strålning.
Jag var förberedd på att det skulle kunna bli så. Jag visste att det skulle kunna vara priset som jag fick betala för att kunna bli frisk en dag, och innan min behandling inleddes hade vi i all hast genomgått en äggstimulering, och i tryggt förvar finns x antal embryon nedfrysta och väntar på oss. Men jag var inte klar med mina egna funderingar kring vad det skulle innebära. Skulle jag fortfarande vara en kvinna? Vad innebär det att vara en kvinna? Skulle jag bli ett slags det?
Det hela började med att jag fick svårt att sova om nätterna, och var klarvaken. Sedan kom vallningarna, och då var det ett enkelt pussel att lägga. (Några lingonveckor hade jag inte haft sedan några månader in i sjukdomen.) Jag minns att jag satt på jobbet, och kände hur allt vällde över mig ibland, och tänkte tyst för mig själv: herregud, ni kan väl inte se vad som sker.
Hur hanterar man det? Hur mycket kan man acceptera och vara villig att "betala" för att bli frisk? -Mycket!
I början var det lite tufft, det måste jag erkänna. Men ärligt talat så tänker jag inte alls på det idag! Jag är istället härligt jämn och harmonisk i mitt humör, inga häftiga humörsvängningar - inga dagar som man bara vill spy på. Men viktigast av allt är att jag är helt på det klara med att jag fortsatt är en kvinna. Jag har kvar all min kvinnlighet, och min kropp kan fortfarande "bära och nära" ett barn, men jag behöver hjälp för att kunna bli gravid.
