Min älskade make...
...släpade sig till sjukhuset varenda kväll efter arbetet under de perioder som jag låg inlagd. Varenda kväll körde han de 9 extra milen fram och tillbaka för att vara hos mig några timmar, för att ge mig sällskap och stöd och för att han ville träffa mig, för att han ville vara delaktig och veta vad som hänt under dagen. Hur skall jag någonsin kunna tacka honom för den insatsen? Hur skall han någonsin kunna förstå hur mycket det betydde för mig?
Tänk vad trött han var många gånger, och blekare och magrare och magrar blev han. Sjuksköterskorna började faktiskt oroa sig för min älskade make. De började förse honom med mat eller mackor när han kom. Han satt i besöksstolen och löste sudoki. Vi pratade inte alltid så mycket. Han var trött, och jag var trött och svag. Inte fanns det heller så mycket att ventilera. Jag kunde bara berätta om att sjukgymnasten varit där, att ronden kommit på förmiddagen, att jag kanske ätit havregrynsgröt och att dagen egentligen sett ut precis som dagen innan, och som dagen dessförinnan...
Han var precis lika drabbad av min sjukdom som jag, men på ett lite annat sätt. Men minst lika drabbad! Det är viktigt att tänka på det. De närstående befinner sig i en minst lika traumatisk situation som den sjuke själv!
Tack, min älskade make!
Kommentarer
Trackback
