Svår Aplastisk Anemi

Jag insjuknade i svår aplastisk anemi under våren 2005. Jag minns inte direkt när tröttheten egentligen kom, för det hela smög sig sakta på mig, men jag tror att de första tecknen kom redan i januari/ februari 2005 - kanske ännu tidigare. Jag var trött, och hängig. Min svärmor påpekade vid flertalet tillfällen att jag var blek, och att jag kanske behövde järntillskott? Jag gick till apoteket för att köpa järntabletter för visst var jag lite hängig, men apotektbiträdet tittade på mig och sade att man i normala fall inte behöver järntillskott, så det blev faktiskt inga tabletter - och lite trötthet dör man ju inte av. Jag fick väl ta det lite extra lugnt i några veckor. Tröttheten gav dock inte riktigt med sig. På kvällarna somnade jag tidigt framför tv:n - ibland redan vid åtta, och min make vande sig vid att sitta ensam vaken, medan jag sov med huvudet i hans knä.

Sedan kom blåmärkena - kanske i mars, april. Ilsket mörkt blålila var de. Men jag reagerade faktiskt inte fullt ut. Jag slog ofta i knäna på underredet till mitt arbetsbord på arbetet, och eftersom jag är relativt kort låg knäna alltid emot bilens inredning då jag körde. Jag var nämligen tvungen att dra fram förarstolen till första läget för att kunna frikoppla. Och blåmärkena var kanske inte fler än 2-3 stycken - inte alarmerande många. Men deras utseende var inte som ett blåmärkes vanliga utseende! Det reagerade jag över - och visst började jag ana att något kanske inte riktigt var som det skulle, men inte kunde jag ana vidden av vad som höll på att hända. Inte tror man att man håller på att utveckla en mycket ovanlig blodsjukdom. Hur stor är sannolikheten för det? Nu kontaktade jag vårdcentralen.

När jag tänker tillbaka, så blödde jag även litet från tandköttet emellanåt, men det var inte ofta eller mycket. Det hände någon gång då och då. Däremot var mina s.k. lingonveckor alldeles för rikliga och utdragna under senare delen av våren - något som var ett relativt tydligt tecken på låg trombocytkoncentration.

Veckorna före semestern 2005 började jag dock att inse att jag behövde ta tag i min trötthet, och jag tog kontakt med vårdcentralen där jag bor vid två tillfällen - men (!) blev avfärdad med ord om vårtrötthet! (?)  - Under den sista veckan innan sjukdomen uppdagades var jag ibland obeskrivligt trött. I efterhand har jag förstått att under dessa två sista veckor föll mina blodvärden mycket snabbt, och från att ha varit lite trött och hängig rasade jag. Jag hade vid något tillfälle svårt att hålla jämna steg med mina arbetskamrater på luncherna, och samma dag som jag fick min blödning på ögat släpade jag mig mellan utställda stolar på gårdsplanen. Men jag var ju bara vårtrött. (!) HA! Hur orlimligt det var säger sig själv, men jag hann inte återkomma till vårdcentralen innan katastrofen var ett faktum. Hade de bara engagerat sig något litet så hade det inte gått riktigt så långt. Tyvärr, har jag dock på efterhand förstått, att det som hände mig är ganska vanligt förekommande. Själv finns det inte i ens tankevärld att man insjuknat i en mycket svår sjukdom, och mycket ofta leder inte de första kontakterna med den lokala vårdcentralen till att någon som helst utredning görs. Själv försökte jag ligga på, och försökte kräva att de skulle låta mig komma in för att ta ett blodprov - men jag fick då i juni till svar att jag skulle återkomma v. 32! Jo, det är sant.