När hjärnan inte får tillräckligt med stimulans...
...tror jag att man resignerar! Under en längre tid efter min transplantation hade jag nämligen problem med mitt minne. Jag tror att min själsliga passivitet, och det faktum att min hjärna tidvis fick mycket lite stimulans under de månader som jag mestadels sov eller låg isolerad på sjukhus - stort fysiskt hindrad och mycket trött - helt klart påverkade min hjärnas förmåga!. Många dagar låg jag still i mitt vita rum med endast vykort på väggarna, och tittade på andra patienters kludder och avrivna tapeter - för trött och svag för att kunna företa mig någon aktivitet. Genom fönstret anade jag bara himlen, och mestadels vilade mina ögon på klockans sekundvisare, som sakta förflyttade sig, sekund för sekund. Idag tycker jag inte om tickande klockor! Jag kommer alltid att förknippa dem med sjukhus!
När jag började tillfriskna tog det lång tid innan jag fick tillbaka förmågan att minnas och vara snabb i tanken. Jag tror att jag helt enkelt var tvungen att träna upp hjärnan och taken igen. Är det någon som upplevt något liknande? Hur lång tid tog det innan ni upplevde att ni återfick samma kapacitet som tidigare? För mig tog det nästan ett år och ca 3 månader efter transplantationen innan jag kände att jag hängde med igen. Det var riktigt tufft många gånger, för det tog ett tag innan jag faktiskt förstod att jag inte kunde lita på mitt minne längre - något som var helt ovant för mig som innan hade ett enormt bra minne.
Det är så mycket som man måste ta igen efter en så lång sjukdomstid - så mycket mer än vad man kanske först föreställer sig. Och det kan vara tufft! Det är tufft att andra inte alltid förstår - men hur skulle de egentligen kunna föreställa sig något som de inte själva har upplevt?
Kommentarer
Postat av: Gumssan
Hej! Tack för allt du skrivit som vi andra får läsa om, min bästa vän har råkat ut för detta som du gått igenom och jag känner en stor oro för henne och har många frågor som jag inte vill ställa till henne, vet du någonstans man kan vända sig? Finns många tårar som man inte vill visa henne utan bara vara ett starkt stöd för min vän. hoppas du ser min mailadress som inte visas på mailen... jag tackar än en gång för att du delgivit oss andra om denna sjukdom och jag önskar den en god jul!
Trackback
