Att överleva - min fortsatta resa.
På Unga Vuxna; en stödpersonsutbildning som blodcancerförbundet anordnade i april, var en av föreläsarna en kvinna från Cancerfonden. Hon sade något som jag har funderat mycket på sedan dess. Hon menade att alla vi som fått besked om svår sjukdom och som tagit oss igenom och kämpat kan bära på trauma inom oss i likhet med upplevelsen för de många svårt drabbade av tsunamin i Thailand.
Jag har funderat mycket över de orden. När jag själv började lita på min kropp igen - när immunförsvaret fungerade och värdena var stabila och bra - då kom funderingarna; bearbetningen av den enorma stress och dödsångest som stundom gått hand i hand under min resa; sorgen över flera förlorade år fyllda av kamp och tårar, sorgen över att inte kunna bli mamma på naturligt sätt, sorgen över alla tuffa minnen, sorgen över att våra liv stått still, sorgen över att vårt underbara stora husprojekt inte längre var mitt. Vår relation var kantstött. Vi var trötta och hade "arbetat" oss igenom krisen. Min make var den starke - och jag den svage. Vi var inte längre jämlika. Han hade skött om mig; kört mig i rullstol, hjälpt mig på med kläderna ja t.om torkat mina spyor:( Vi var inte längre ett par som gav och tog. Han gav- och jag var beroende av att ta för att överleva.
Det var tufft för oss att klara av och komma vidare. Obeskrivligt tufft, och jag är stort tacksam att vi till slut har nått fram till varandra och står jämsides brevid varandra igen.
Hur lycklig och tacksam jag dock är över att jag överlevde, så kommer jag kanske alltid att bära sorg djupt inom mig. Även om smärtsamma minnen falnar, så kommer - idag dock mycket, mycket sällan - minnena av de vita väggarna, de långa vakna nätterna, ensamheten, tårarna och ovisshetens ångest; den faktiska vetskapen av att vara hotad till livet, att göra sig påminda stundom. Samtidigt är det de minnena som idag ger mig extra kraft när något käns tungt. Jag relaterar och minns - och det lyfter mig. Vissa dagar bär jag det lilla träkors om halsen som jag fick i ett brev från min donator. Tro det eller ej, men det ger mig lugn:)
Jag har funderat mycket över de orden. När jag själv började lita på min kropp igen - när immunförsvaret fungerade och värdena var stabila och bra - då kom funderingarna; bearbetningen av den enorma stress och dödsångest som stundom gått hand i hand under min resa; sorgen över flera förlorade år fyllda av kamp och tårar, sorgen över att inte kunna bli mamma på naturligt sätt, sorgen över alla tuffa minnen, sorgen över att våra liv stått still, sorgen över att vårt underbara stora husprojekt inte längre var mitt. Vår relation var kantstött. Vi var trötta och hade "arbetat" oss igenom krisen. Min make var den starke - och jag den svage. Vi var inte längre jämlika. Han hade skött om mig; kört mig i rullstol, hjälpt mig på med kläderna ja t.om torkat mina spyor:( Vi var inte längre ett par som gav och tog. Han gav- och jag var beroende av att ta för att överleva.
Det var tufft för oss att klara av och komma vidare. Obeskrivligt tufft, och jag är stort tacksam att vi till slut har nått fram till varandra och står jämsides brevid varandra igen.
Hur lycklig och tacksam jag dock är över att jag överlevde, så kommer jag kanske alltid att bära sorg djupt inom mig. Även om smärtsamma minnen falnar, så kommer - idag dock mycket, mycket sällan - minnena av de vita väggarna, de långa vakna nätterna, ensamheten, tårarna och ovisshetens ångest; den faktiska vetskapen av att vara hotad till livet, att göra sig påminda stundom. Samtidigt är det de minnena som idag ger mig extra kraft när något käns tungt. Jag relaterar och minns - och det lyfter mig. Vissa dagar bär jag det lilla träkors om halsen som jag fick i ett brev från min donator. Tro det eller ej, men det ger mig lugn:)
Kommentarer
Trackback
